Det är åtta år sedan jag ringde hem och och grät. Mamma trodde att vi gjort slut men jag ville inte alls berätta detta utan jag ville säga att jag var förlovad.

Åtta år senare eller åtta och ett halvt om vi ska vara petiga ser han ut så här.

En viss skillnad och nog har jag ändrat mig jag oxå eller vad säger ni?

Ikväll firar vi valborgsmässoafton på detta sätt…

…vi ska även se humorgalan ikväll (så jag hoppas att den är ikväll annars har jag sämre koll än vanligt)

Trevlig valborg på er!

I söndags fick lillebror en släng av magsjuka så barn och således även maken stannade hemma i måndags, ni vet utifall att det skulle komma mer.

Måndagen var lugn och på tisdagen ringde makens larm och han gick upp.
Dock var han tyst och inte alls så där bullrig som han brukar.
Vi väcker barnen och storebror säger att han har ont i huvudet. Efter en liten stund kräker han och vi är glada att vi inte hann lämna dem på förskolan.

Sen börjar maken kräka, jag fixar lunch till lillebror, jag älskar vår korvgrillningsmaskin. Vi åt inte med bröd utan med kvadrat eller tunnbröd som jag skulle sagt.

Storebror kräker en gång i timmen under hela dagen, stackars liten, men han dricker i varje fall.

Klockan tre kräker maken sista gången och då börjar jag. Ringer till 1177 och pratar med en trevlig och hjälpsam sköterska som rådfrågar alla hon har på plats, dock hittar de inget i fass eller bipacksedeln. De är oroliga och jag får rådet att ta tabletterna som vanligt och försöka behålla dem en timme, annars får jag höra av mig igen. På pricken en timme efter att jag tagit tabletterna kom de upp. Det har varit två långa timmar både igårkväll och imorse, eftersom jag riskerade att drabbas av ett krampanfall om jag abrupt slutar ta tabletterna. Det är ju ganska abrupt att kräkas upp dem. Inget krampanfall blev som tur var dock en enorm abstinens av mina andra smärtstillande vilket resulterade i huvudvärk från helskotta men nu såhär kvällen efteråt börjar det ordna upp sig.

Lillebror la huvudet på sned och sa: ”Jag får ta hand om er jag är själv frisk!”

En liten tiger kom på besök, han for ett varv runt köksbordet och försvann.

Vår nya diskmaskin är bra men vi har problem med att få in våra små skålar vi har till grönsaker och godis. Makens lösning blev dessertglasen. Han är klurig han.

Stark är maken oxå, när han fixade i trädgården förra helgen gick spaden sönder. Han får sluta tänka på gymmet, jag menar han har inte tränat på flera veckor men tänkt att han ska det och det verkar ha gett resultat.

Lillebror kom med en kopp kaffe med senap, han vet att jag gärna testar nya saker. På tal om att testa saker har jag äntligen blivit utvald av smartson att testa något och extra glad blev jag när jag såg att det är godis jag ska testa, ett helt perfekt test för den här godisråttan. Jag har som bekant två barn oxå där storebror bara äter smarties och klubbor medan lillebror äter allt som heter godis eller som skulle kunna vara godis. Det ska bli spännande att se vad dessa två tycker för att inte tala om skägget eller mer känd som maken, i varje fall i bloggen. Undra just om det är skäggvänligt godis.

Här har ni skägget, med både fläta och pärla, så fin så.

Här hemma är det kö till toaletten, jämt, skitjobbigt alltså.

En gråtrist dag där höjdpunkten var när matkassen levererades och vi drog en lättnadens suck över att slippa beslutsångesten över den ständiga frågan:”Vad ska vi äta?”

Barnen eller storebror går i sin mammas fotspår och extrumenperar på köksbänken och river av sina tånaglar i soffan. Det sista har dock mamma sluta med sedan många år men hon extrumenperar fortfarande vid köksbänken, sist smakade kakorna play-doh.

Jag började med en kopp kaffe efter att jag blivit väckt av lillebror som startade sin robot som med mekanisk röst skrek: ”FIRE FIRE!” God morgon eller nåt.

Sedan var jag på glädje och hälsomässan, som tur var hade jag det bästa av bästa sällskap som höll koll på både mig och mina saker.
Det fanns massor från indianer till bajsspray, det vill säga något för alla. Vi kom främst dit för fikan.
Jag skulle fota vad jag provade men råkade ha fel inställning på telefonen så jag fotade våra kaffeplantor istället.

Nästa försök gick bättre. Långsittande nålar i öronen, får se hur jag kan sova inatt, jag sover ju på vänster sida. Håll tummarna för att de hjälper min spända nacke.
Provade även någon massagemaskin med radiovågor, mycket spännande även detta och det kommer jag prova igen.

Efter mässan åkte vi till lillebrors gymnastikuppvisning. Storebror satt tålmodigt och väntade…

… i fem minuter sen åkte jackan av. Sen satt han inte still många sekunder förutom när han åt russin, fikonstång, kladdkaka, varmkorv eller drack saft. Annars körde han som sagt en egen uppvisning på läktaren. Storebror står i kö till gymnastik men det är tyvärr tvärfullt i hans åldersgrupp. Vi håller tummarna för att någon tröttnar på att hålla på med gympa så vår balans och klättermästare får börja.
När jag hade fått ner storebror från räcket hoppade morfar upp där istället för att kunna fota bättre. Undra om vi kan anmäla honom till någon gympa?

Här står maken och lillebror redo att börja, de körde en hinderbana och det såg lite ut som agility fast utan hundar och med barn istället. Alla var superduktiga men jag tycker nog att skägget skötte sig exemplariskt och jag skämdes inte en sekund och lillebror trotsade sin svindel och hoppade från den stora plinten och spatserade över hela mattan där alla andra slog kullerbyttor.

Efteråt behövde vi fylla på lite energi för att kunna laga middag, i mitt fall titta på när middagen fixades. Jag hann inte fota innan de två första tuggorna redan tagits, är det bråttom så är det.

Medaljörer kommer sova med medaljen inatt, storebror var stolt över lillebror att han nu äntligen fått en medalj. Storebror har tre medaljer från en annan gympa han gått på tidigare.

Jag är helt slut men är glad för att jag orkat med dagen. Många små pauser och både familj och vänner nära har gjort det genomförbart. All kärlek till er!! 💜 💜 💜 💜 💜

Idag har jag suttit i den här apparaten, jag fick tyvärr inte in några signaler från rymden. Jag misstänker att det beror på att jag hade skyddande gummi på huvudet. Ni vet väl att man ska använda gummi för att skydda sig.

Utan gummi kan det hända riktigt farliga olyckor. Jag menar kör man på bara fälgen så de slår gnistor och någon går förbi med torra byxor då brinner han ju upp. Nä se till och använd gummi.

Nu var det inte gummi och olyckor jag skulle prata om för jag har inte varit med om någon olycka idag, men sen så hade jag ju gummihätta på mig.

Egentligen ville jag bara berätta att jag slingat håret, märkvärdigare var det inte.

Både mamma och maken sa att det blev fint så då är det ju så, jag menar de skulle ju aldrig ljuga för mig. Speciellt inte maken eller så vet han att pmskossan är på intåg och stryker denne medhårs.

Vad tycker ni andra om denna blonda pratande tjej? (Jag är inte 30 ännu så tjej går bra att säga om mig, tant går oxå bra men inte dam)

Snurrig som efter en brakfylla går jag omkring här hemma och försöker stå ut. Jag har i samråd med min läkare dubblat dosen på en av mina tabletter, jag ska testa i två veckor. Det som är positivt är att jag får mer smärtlindring, så håll tummar, tår, tarmar och näsor för att jag blir mindre yrslig.

Det ska bli spännande att gå till frissan imorgon och se om vi kan komma överrens om något att göra med mitt såkallade hår.

Treåringen eller treochetthalvtåringen försöker verkligen få sina föräldrar gråhåriga. Ikväll kladdade han vid bordet och jag säger då ”nej”. Då tittar han på mig, frågar helt lugnt ”vad sa du mamma?” och fortsätter kladda med sin menäs det är vad han kallar bearnaisesås.

Vår snart sexåring och jag tittade på tv och såg då bilderna från det stora vulkanutbrottet som härjar nu. När vi sedan sitter hela familjen så försökte jag som vanligt prata med resten av familjen och ber då den snart sexåringen att berätta för de andra om vad det var för rök vi hade sett på tv. Få börjar han berätta om en stor drake som sprutar eld. Då avbröt jag historieberättaren och sa att det var ju en vulkan. ”Ja just det en vulkan jag glömde”

Ett snurrigt inlägg från en snurrig snart tjugonioochetthalvtåring.

Storebror tappade sin första tand idag, vilken lycklig kille. Han har väntat på den här dagen, väntat på att få en diskotand. Vet ni inte vad en diskotand är?  Lugn det visste inte jag heller innan storebror berättade att det gluggen som blir när man  tappat tanden, man kan blinka med tungan i hålet alltså är det en diskotand!

Mitt läkarbesök gick bra, jag fick ökad medicinering så vi hoppas på ökad smärtlindring. När jag stod på apoteket kom en grönklädd man fram till mig och nu tänkte jag att hissgubben jag skrev om i förra inlägget kallat in militären för att jag åter igen hade tryckt rätt på knappen, denna gången ville jag ner och tryckte alltså på ”jag vill ner”knappen trots att hissen var nere redan och vet ni hissen kom upp och hämtade mig. Jag hade rätt, ville bara säga det så att ingen missade att jag hade rätt. Det här skulle kunna bli en insändare i tidningen men jag vill inte verka mallig, men jag blir irriterad när någon tillrättavisar mig när jag har gjort rätt.

Notera bilden som inte finns på hissknapparna, men tekniken är inte på min sida och jag trodde att jag skulle kunna gå och lägga mig tidigt ikväll men icke det alltså.

Tillbaka till den grönklädda mannen som inte alls var där för att skälla på vare sig mig eller hissgubben utan han ville att jag skulle gå med i hemvärnet som sjukvårdare. Jag såg ut att passa som det, tyvärr föll jag på intagningskravet att man skulle ha en god fysik och en god hälsa. Min hälsa är elak och fysiken i skolan var inte god  om vi säger så. Det slutade med att jag tolkade att den grönklädda mannen har lovat att min make kommer ha roligt om han väljer att bli specialist inom hemvärnet. Så har han inte roligt så är jag den förste att klaga.

Hemvärn eller inte, tandfé kommer maken kunna sätta upp på sitt cv efter ikväll.

Notera nästa bild som skulle varit här, det vet jag inte ens själv vad det skulle vara på den men visst hade det varit trevligt med en liten bild som hade fått avsluta detta inlägg. Om inte surfplattan skärper till sig snart får jag nog leta upp pinkoden så jag kan  starta om den rackarn

Upprörd sitter jag nu i väntrummet utanför läkarens expedition.  Jag har precis varit i gräl med en gubbe i hissen, kändes som en bra start på dagen, verkligen.

Jag kom till hissen först och tryckte då på knappen först, sen kommer gubben och trycker på den andra knappen och förklarar myndigt för mig att hissen är uppe och vi måste trycka att den ska ner.

Jag tryckte på knappen ”jag vill upp” han tryckte på ”jag vill ner”.

Om jag bara hade varit tyst hade inget hänt men joho då jag sa nåt. Men jag vill ju upp säger jag och den är faktiskt påväg ner.

Han fortsätter förklara för mig att jag tryckt fel och han skyndar sig in i hissen och trycker på fyran. Fasen han hann först och jag kan ju inte trycka på en annan knapp bara för att jag oxå vill trycka på knapp.

Så irriterande och vi sa inte många ord till varandra i hissen som gick väldigt långsamt.

Jag ville ju upp!!

Mitt eftermiddagsprojekt, maken lovade att diska och städa köket efter mig så testade mina gränser. Ibland får det göra ont, för det gör ont att göra saker, det svåra är att hitta gränsen för när det gör för ont. Jag bytte ut mandel mot solrosfrön så nu smakar kakorna play-doh lera, smalkakor blev det. Storebrors kommentarer var ”de var inte goda men jag åt upp den ändå”

Mina zebrasaker har kommit, berättar mer om det en annan dag.

Ser gott ut det där och det var det faktiskt oxå, min man är duktig på att laga mat (i det här faller läsa recept)