Denna veckan har jag börjat varje morgon med en kroppscaning på ca en halvtimme, det är svårt att vara här och nu men träning ger övning.

Kommer fortsätta ett tag till innan jag utvärderar om det är något för mig.

Om några grannar såg mig i förmiddags så undrar de nog vad jag höll på med, för jag varmkörde bilen, skapade rutorna för att sedan stänga av bilen och små springa iväg. Mitt under skrapning (av bilrutorna alltså) insåg jag att även insidorna (av bilrutorna) var isiga och att jag aldrig skulle hinna till bussen. Men jag hade en kvart på mig och det brukar ta en kvart att gå till stationen när det inte är isgata så jag hade inte oddsen på min sida, men jag hann med fyra minuter tillgodo. Sen att jag inte fick normal puls och andning förens tjugo minuter in på bussresan pratar vi inte så högt om.

Väl på plats hade jag en dag då fokus riktades inåt, vilket är så mycket svårare än det låter.

Sen skulle jag hem med bussen oxå och tror ni inte att jag fick spurta ifatt den uppför en isig backe.

När jag kom hem veck sig benen på köksgolvet och lillebror talade om för mig att man faktiskt ska sitta på stolen. Nu ligger jag i soffan med värmefilten påslagen och tycker ändå att det var värt smärtan idag för jag tror att den har lugnat sig tills imorgon och jag ska inte åka buss fören på fredag.

Väntrumshäng!!

Efter frukost gjorde maken varmchoklad och jag letade halvt ihjäl mig efter plastmuggar och fick nöja mig med två av fyra eller jag hittade tre men en låg i badkaret.  Tillslut hade vi termos, muggar och glas samt kex nerpackade.
Då var det dags att ta på oss och barnen massa kläder för här var isbjörnskallt (-12 grader),  vi kom ut efter 45 minuters påklädning, kan säga att vi var varma då.
Sedan lekte vi skrapa lotter i en kvart och tänk vi vann en bil, samma bil varje gång (är det bara jag som leker att jag skrapar triss när jag skrapar bilrutorna?).

Men efter många om och men så kom vi iväg och jag har nu utmanat mig själv,  jag har testat något nytt nämligen att vara på vinterutflykt med familjen.

Lillebror lärde sig att isen är hal och storebror tyckte det var praktiskt att kunna doppa pepparkakorna i chokladmjölken. Jag lärde mig att jag klarar av mer än vad jag tror, men små steg ger stora vinster istället för stora steg som ger katastrofala förluster. Idag tog jag ett tillsynes litet steg men som var ett enormt steg för mig.

Heja mig och 2016!

Nu ligger jag under värmefilten och tittar på längdskidor på tv och jag är nöjd med mig själv!

Jag gick upp som jag brukar på helgerna och hela huset är tyst och stilla. Alla tre killarna i huset sover fortfarande och jag sitter i soffan helt chockad. Jag menar nu har jag gatt sjuk i över ett år och jag har aldrig vaknat före dem utan att ställa klockan.

Så nu sitter jag här orörlig i soffan och väntar på att huset ska fyllas med skratt och rörelse. Om en timme kommer jag fundera på varför jag inte njöt mer medan jag kunde och om sex timmar kommer jag nog ha glömt bort hur det känns med ett hus där alla andra sover. För det är skillnad på att vara ensam i ett hus och att vara i ett hus med sovande personer. Man blir så försiktig om någon ligger och sover, man bläddrar så tyst man kan i tidningen, man kissar mjukt, man klär på sig i mörker (vilket ledde till att brottar linnet hamnade bakofram), man sitter hungrig i soffan för man är rädd för att knäckebrödet ska väcka dem.

Sen är klockan över nio så vaknar de nu så gör det ingenting. Jag ska nog faktiskt göra mig en knäckemacka och tugga högt.

Ikväll berättade jag en kort historia för storebror om en pojke, så långt var allt bra och jag tänkte för mig själv att jag har chansen att bli nästa Astrid Lindgren. Men inte hittade jag på nästa Pippi, jag hittade på en konstlad historia om pojken det spelar ingen roll som fick tömma papperskorgar. Men sonen var nöjd eller han kom på att han kunde hitta på egna sagor i huvet.

Bättre lycka nästa gång som man säger.