För varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att jag har det bästa jobbet. Det är verkligen inte lätt, jag känner mig ofta otillräcklig och utmanas ständigt för att få med mig alla. Men jag blir lycklig på jobbet, jag känner att jag gör det jag kan och ibland får man svart på vitt att man gör någonting bra och andra gånger får man tänka om. 

Höstlovet börjar imorgon och lika mycket som jag ser framemot att hitta på saker med mina killar, lika mycket ser jag framemot att åka till jobbet efter lovet för att anta nya utmaningar. 

Jag har börjat leva igen.

​Ett år sedan min första dag på smärtrehab. Jag minns fortfarande promenaden till hotellet på eftermiddagen, det tog 54minuter. När jag gick samma sträcka några veckor senare tog det en halvtimme. Men jag struntar i tiden för den är oviktig för det var första gången på mycket lång tid som jag kände att jag klarade av något, jag kände mig nöjd och stolt över mig själv. Jag minns att jag under hela promenaden tänkte att jag var en idiot för hur skulle jag orka ta mig fram och tänk vad ont jag skulle få dagen efter men jag klarade det och jag fick inte speciellt ont dagen efter för jag vilade ju hela kvällen på hotellet. 

Jag håller på att lära mig leva igen, jag har funnit sätt både med det jag lärde mig på smärtrehab men även utanför sjukvården har jag funnit verktyg och saker som gör att jag klarar av min värk på ett helt annat sätt. Jag är glad att jag fick chansen att börja på smärtrehab, men jag är ännu gladare att jag kunde ta chansen (det kom precis rätt i tiden för mig). 

Om ett tag när jag hittar orden så kan jag försöka berätta vad som fungerat för mig. Jag har investerat massor i mig själv senaste året både ekonomiskt och tidsmässigt, så jag har varit fruktansvärt egoistisk. Men det ger utdelning nu och jag har så sakta börjat leva igen, jag ÄR en mamma åt mina barn, jag är en fru och jag börjar till och med känns mig lite som en lärare igen. 

Allting började med promenaden för ett år sedan och även om jag har långt kvar så väljer jag idag att blicka tillbaka och se den långa väg jag redan gått.

”Man kan inte cykla i ett cykelställ”  lillebror fem år 

Påminn mig om att jag inte ska få i mig fem koppar kaffe på en dag och absolut inte dricka den sista koppen vid sju på kvällen. Känner mig som en sockersöt duracellkanin och nu ska jag sova. Lycka till säger jag till mig själv och maken, maken som inte druckit för mycket kaffe och är svintrött ska försöka sova jämte mig som förmodligen inte kommer sluta prata eller ligga stilla än på flera timmar.

Gissar att jag kommer vara trött som attan imorgon men nu ska jag försöka sova.
Godnatt 

Det är så roligt och mysigt att i maj ställa i ordning altanen inför sommaren, att i oktober ta in alla dynor, gardiner, filtar, mattor och ljusslingor är inte alls lika mysigt och roligt. 

Men nu är det gjort och allt är i källaren redo att plockas fram om bara sju månader. Det är kortare än en graviditet ju kommer gå fler som bara den tills jag sitter i favoritstolen på altanen med en kopp kaffe och lyssnar på när ungarna bråkar, leker men jag ju så klart.

Men först halloween och sen påsk fast däremellan kommer nyår eller hur det nu är man sjunger. Just det gubben med skägget ska ju komma och hälsa på oxå, fast jag tycker han är här mest hela tiden faktiskt. Nu ska jag sova för imorgon blir det biologi gånger två, först djur och sen kroppen (så himla kul). 
Godnatt 

Killarna här hemma har lite olika sätt att ta sig an sitt lördagsgodis. Storebror äter långsamt och när han är nöjd så ser godiset orört ut, medan lillebror tar tabberas.

Jag trodde att min skrivkramp kunde gå över av sig själv, eller i varje fall bli mindre när jag försökt skriva lite varje dag, men så har det inte blivit. 

Prestationsångest och ord om att jag inte borde blogg har satt sig som en cementklump på skrivandet. Däremot så har jag tusen saker att berätta för min stackars make som får skavsår i öronen av min mundiarré, tur att han har skägg som han kan stoppa in som hörselskydd.

Jag saknar att bara kunna sätta mig vid datorn eller med mobilen och texten bara flödade fram ur fingrarna. Men skam den som ger sig (särskilt på mindre!) (jag vet att du tänkte det min kära make men jag hann först). 

Fredagkvällen började med att vi såg sockerbagarna på tv och mina ätaframförmatlagningsprogramgener har gått vidare till mina barn. Storebror tyckte att vi inte hann baka något så vi kunde ju lika gärna käka ballerinakex och några andra kex för det var ju inte så kul med bara en sort och det har han alldeles rätt i.
Godnatt 

När pms-kossan är på besök så är dessa vuxenrussin extra viktiga. 

En dag kvar innan helgen, nu lite tv och sen ropar sängen på mig. 

Imorgon är det mötes dag och sen är det bara några timmar på fredag och sen kommer helgen. Den här veckan är den efterlängtad. 

Ikväll har jag varit och fixat till klorna, både filat ner dem lite och gett dem lite blingbling.

Väldigt nöjd om jag får säga det själv och det får jag ju.