Sitter och tittar ut genom fönstret och ser mina barn leka tillsammans med en kompis och jag borde vara sådär äckligt nöjd och tillfreds med livet men istället så har jag en klump i magen. Mina barn gungar inte sådär rofyllt utan gungar vilt och jag kan nästan sätta pengar på detta kommer sluta i tårar. De var uppe i trädet och klättrade innan och klättrar ju som om det inte finns någon morgondag, helt orädda och utan minsta tanke på att stenarna under trädet är hårda.

Jag sitter här med min klump i magen och inser att jag plågar mig själv, jag hatar att se dessa nästan olyckor hela tiden. Fördelen med att jag sitter här inne och tittar ut är att de inte hör när jag säger ifrån för jag vet att de måste få leka, de måste få slå sig och det är okej!

Men jag hatar det, jag vill självklart att mina barn ska bli självständiga och kunna hantera livet och jag vet att jag inte alltid kan vara där och förebygga och skydda men jag vill! Jag vill skydda mina barn från allt ont, jag vill inte att mina barn ska vara ledsna men något som vi tränar på här hemma är att låta barnen få äga sina egna känslor, det är så de lär sig hantera dem men det tar emot.

Under tiden jag skrev detta slutade gungleken och de kom in och bad om ett glas vatten, jag hade fel och jag är så glad över att jag hade fel och kan bara konstatera att någon spådam kommer det aldrig att bli av mig.

Nu ska jag återgå till att sortera tvätt eller kanske att jag ska sitta kvar här och titta ut och se gungan som svajar i vinden, får nu när den är tom är den ganska fridfull att titta på.