Jag trodde att min skrivkramp kunde gå över av sig själv, eller i varje fall bli mindre när jag försökt skriva lite varje dag, men så har det inte blivit.
Prestationsångest och ord om att jag inte borde blogg har satt sig som en cementklump på skrivandet. Däremot så har jag tusen saker att berätta för min stackars make som får skavsår i öronen av min mundiarré, tur att han har skägg som han kan stoppa in som hörselskydd.
Jag saknar att bara kunna sätta mig vid datorn eller med mobilen och texten bara flödade fram ur fingrarna. Men skam den som ger sig (särskilt på mindre!) (jag vet att du tänkte det min kära make men jag hann först).
Fredagkvällen började med att vi såg sockerbagarna på tv och mina ätaframförmatlagningsprogramgener har gått vidare till mina barn. Storebror tyckte att vi inte hann baka något så vi kunde ju lika gärna käka ballerinakex och några andra kex för det var ju inte så kul med bara en sort och det har han alldeles rätt i.
Godnatt
Ensarasblogg 